Vet inte varför jag inte kan somna. Det borde ju inte bero på kaffet som jag drack klockan 10.00 och teet klockan 14.00.  Fast jag har ju blivit så känslig för koffeinet nu sen olyckan. Så nu ligger jag här och tänker på att jag ska bege mig hemifrån om dagarna den här veckan. På onsdag är det dags, lite ångestladddat, trots att jag ser fram emot att få vara i ett sammanhang efter att varit hemma till och från i två år. Förnuftet säger en sak och känslorna en annan, tryck över bröstet och magont plus att det känns som jag inte får tillräckligt med luft. Hur detta går…

En väldigt trevlig och rolig tradition har det blivit där alla dansar och umgås. I år var vi många då barnen är så pass stora med en massa respektive så ringen runt granen blev stor.

Godmorgon, idag väntar raskning med familjen och våra bästa vänners familj. Vi har som tradition att dansa ut julen tillsammans. Det har vi gjort sedan våra äldsta söner var 2 och i år fyller de 23. Traditionen bjuder även på att alla våra sex barn smashar pepparkakshuset som min familj bakar varje år.

Idag fick jag och Mats äta sushi som dottern hade gjort. Hon har verkligen fått kläm på hur en gör sushi 🍣, så gott. Idag är jag supertrött efter gårdagen då det blev mycket ljudintryck och mycket socialt umgänge på examensfesten som fortfarande tröttar mig 😔

Igår var jag och dottern på lärarnas examen.  Det blev lite nostalgikänsla, tänk att det är 25 år sedan jag gick ut förskollärarlinjen (december 1992). Vilken skillnad på medvetenhet det har blivit under dessa år, både bland pedagoger och inte minst bland vårdnadshavare, på gott och på ont.Jag är nu på väg att fasas ut från min trygghet, förskolans värld. Det är både skrämmande och spännande. På onsdag nästa vecka börjar jag följa med en socialsekreterare i hennes arbete. Att efter två års sjukskrivning komma ut bland folk känns lite läskigt då det är lätt att bli folkskygg. Nu när jag ska möta nya utmaningar känner jag mig inte lika…