Mina framgångsfaktorer i mitt mående

Svårt att inse att jag varit sjukskriven i omgångar sedan januari 2016, tre år. Det har verkligen varit en inre resa med bakslag och väldigt små framsteg i mitt mående. Fast nu har jag kommit till en punkt där jag ändå kan känna att det finns hopp, att jag kanske kan bli den jag var innan min fallolycka eller iallafall nästan. Jag är en reflekterande person och mina reflektioner till att jag är där jag är idag är detta:

Tid – Något jag har lärt mig den svåra vägen är att jag behöver tid för att återhämta mig och det är inget jag personligen kan påverka. Inte mer än att tillåta mig själv att det måste få ta tid. Kroppen har sin egen tidsgång även om jag tycker att det går alldeles för sakta.

Lyssna – Att lyssna på kroppens signaler är nog den största framgångsfaktorn fast även den svåraste. I början ignorerade jag mina symptom som huvudvärk, yrsel och illamående. Jag körde på lite till, det kan väl inte vara så ”farligt”, bit ihop och kör var mitt motto. När jag verkligen tillät mig att lyssna på kroppen och gjorde ingenting så blev bakslagen färre. 2018 har varit året då jag lärt mig att lyssna riktigt på vad kroppen förmedlar till mig och kunna stå för det till omgivningen.

Skuld – 2016 och 2017 hade jag fruktansvärda skuldkänslor över att jag var sjukskriven och det syntes inte på mig på något sätt att jag var sjuk. De dagar jag mådde bra och kunde bege mig ut, hemifrån var skönt för mitt mående fast jag brottades fruktansvärt med mina skuldkänslor,”kan jag vara ute borde jag kunna jobba”. Under 2018 jobbade jag med mina skuldkänslor, försökte tänka i mer positiva banor, bara för att jag kan vara hemifrån är inte samma sak som att arbeta i förskolans värld där miljön inte är den bästa för mig. Jag är mer tillåtande mot mig själv och framför allt ärligare mot mig själv och omgivning. Genom att jag lyssnar mer och utgår från kroppens signaler är det lättare att hantera skuldkänslorna.

Familj – Utan allt stöd från min familj skulle det varit svårt att få ”läka”. De har verkligen varit förstående och stöttat mig i min självutveckling. Min man är den som bromsat mig i många situationer vilket har varit bra för mig i längden. En sån här sjukskrivning påverkar såklart hela familjesituationen. Alla har fått lära sig, finnas i nya roller. Med tanke på att jag inte gjorde någonting de två första åren och då menar jag verkligen ingenting för allt jag gjorde påverkade mig så otroligt mycket så det fanns inte på kartan att göra något. Det enda som jag gjort hela tiden är att tvätta och det var en stor sak då min arbetsterapeut ville att jag skulle ställa klockan på en minut för att sedan pausa en timme, då kanske ni förstår på vilken nivå jag var på. Jag gjorde naturligtvis inte som hon sa utan la in min tvätt och fick sedan ligga hela dan och dan efter.

Sammanfattningsvis är mina framgångsfaktorer min stöttande familj och att jag har tillåtit mig att lyssna på kroppens signaler.