Jag,  Sjukskriven/Arbete

Bloggutmaning 30 oktober

Gjord av Madeleine

30 oktober 2019 – Paniken som uppstår när…

… barnen försvinner ur ens synfält och en inte har kontroll över vart de är, är inte att leka med. Jag har nog bara varit tiktigt panikslagen en gång och det var när Rasmus var ca 2 år och vi var på drakbåtsfestival här i Kalmar. Vi befann oss på en gräsyta så ena sidan var mot vattnet och den andra sidan mot en väg. Kan ni tänka er paniken när jag inte ser Rasmus någonstans med tanke på vad som finns på båda sidor av ”parken”. Dessutom kan en ju inte helt vilt rusa omkring för vi hade ju två andra barn med oss som vi inte ville skrämma upp genom att bli helt hysteriska. Det handlade säkert inte om många minuter fast det räckte och flera personer hjälpte oss att leta. Rasmus hade som tur inte kommit så långt och när vi fann honom var han totalt ovetandes om allt ståhej som uppkommit pga att han kommit bort i folkmassan.

Tyvärr är det inte den enda gången som han ger en lite panikkänsla… En gång försvann han här hemma när vi var ute i trädgården. Det var vid ungefär samma ålder som med drakbåtsfestivalen. Rätt som det är är han borta och då är det svårt vilket håll ska en gå för de små hinner ju trots allt komma lång om en väljer fel håll. Grannarna fick vara behjälpliga och jag valde som tur väl rätt håll ganska snabbt efter lite irrande bland de närmsta grannhusen. Rasmus hade travat upp mot förskolan och var väldigt nöjd med att var ute på promenad själv. Han var väldigt ensvis som liten och skulle göra allt själv. Slutet gott som tur väl.

Sedan har alla våra tre barn ”kommit” bort på Maxi fast då har inte paniken varit vår som förälder utan som barn då de inser att de inte ser oss.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *