När jag sammanfattar året som gått känner jag både stolthet och ödmjukhet. Det har varit ett år med stora händelser. Sådana som sätter spår och som jag kommer bära med mig länge.
I slutet av januari blev jag mormor för första gången. Mitt allra första barnbarn föddes och världen förändrades lite den dagen. Det är något speciellt att se sitt eget barn bli förälder. En ny liten människa som kommer in i ens liv och som är kärlek direkt. Jag känner en djup tacksamhet över att få vara med och följa Cs väg här i livet.
Vi firade in år 2025 i Lindvallen tillsammans med alla barn och deras respektive. Det betydde mycket för mig. Jag älskar att umgås med min familj. Att ha vuxna barn är något helt annat än när de var små men minst lika bra. Jag känner mig rik när vi alla är tillsammans.
En stor del av året har också handlat om arbete och min egen förmåga. Jag gjorde en utredning kring min arbetsförmåga i Värnamo. Det var inte lätt och jag var lite nervös och rädd innan. Rädd för svaret och rädd för att inte räcka till. Samtidigt fanns det ett behov av att få klarhet. När beskedet kom att jag bedömdes kunna arbeta heltid kände jag både lättnad och oro. Skulle jag verkligen klara det i praktiken.
Eftersom jag redan var anställd på 50 procent blev jag arbetslös på resten. Det var en märklig känsla. Att kunna mer men inte riktigt veta hur framtiden skulle se ut. I augusti fick jag möjligheten att börja arbeta heltid, trots rädslan av att det skulle bli för mycket. I början kände jag efter hela tiden. Jag har varit bra och Lyssnat på kroppen och försökt vara snäll mot mig själv.
Det visade sig fungera bättre än vad jag någonsin vågat tro. Jag orkade mer än jag trodde. Arbetsdagarna flöt på och jag kände att jag skulle hålla. För varje vecka kände jag mig tryggare. Att arbeta heltid gav mig både rutiner och självkänsla. I slutet av december förlängdes min lönebidragsanställning med tre år och det gav en stor känsla av lugn. Jag stod stadigt när året gick mot sitt slut.
Vi har också haft mycket fint i familjen. Min syster fyllde 50 år och vi överraskade henne med en vistelse på Lydinge resort tillsammans med henne och Andreas. Det blev en helg fylld av samtal skratt och tid tillsammans. Det blev en lyckad present och Fatimah var nöjd med presenten.
I april öppnade Rasmus sin restaurang i Lomma. Vi var hoppfulla och stolta. Tyvärr höll det inte och senare under året tvingades han gå i konkurs. Det gjorde ont att se. Som förälder vill man skydda men ibland kan man bara finnas där. Rasmus har ett driv så vi är inte oroliga över att det kommer ordna sig för honom också.
Vi firade också Victor som fyllde 30 år. Tänk att vårt äldsta barn är 30. Det känns nästan overkligt. Vi överraskade med en resa till Göteborg med hela familjen. En av kvällarna åt vi på en skaldjursrestaurang som han verkligen tycker om. Det var en sådan där stund jag vill stanna i.
Resan till Italien med Annika, Jonas, Milla och Daniel blev en av årets absoluta höjdpunkter. Vi hade hyrt en minibuss och reste runt tillsammans. Det var första gången vi reste i just den konstellationen och jag var lite spänd innan. Men det fungerade över all förväntan. Resan var fylld av värme skratt god mat och upplevelser. Jag är så glad för de minnena och ser verkligen fram emot fler resor tillsammans.
Vi har också varit ute med husbilen och verkligen fastnat för det livet. Friheten att vakna på nya platser enkelheten och lugnet. Det passar oss väldigt bra. Jag hoppas att 2026 kommer att ge oss många nätter i husbilen.
Julen avslutade året på finaste sätt. Alla barnen kom hem till oss och även min pappa var med och firade. Huset var fullt av liv och kaos. Precis så som jag vill ha det. Jag skulle kunna ha vänner och familj hos mig hela tiden för jag tycker om när det är liv och rörelse omkring mig.
Nu blickar jag framåt. Jag ser fram emot ännu ett år med mer tid med min familj mina vänner och ett arbete som fungerar. Ett år där jag fortsätter att våga och att vara tacksam.
