Mina tankar inför min livs resa.

Tänk att i slutet av veckan befinner jag mig på livets resa. Jag som två och etthalvtåring kom till Sverige med flyg till Sturup där jag blev hämtad av mina svenska föräldrar Rune och Solveig Olofsson. Nu är jag snart på väg tillbaka till mitt födelseland som jag kan väldigt lite om. Jag har inga minnen från varken flygresan till Sverige eller några minnen från Syd Korea.

Det är lite med skräckblandad förtjusning jag åker till Syd Korea. Mina frågor har alltid varit många fast väldigt obesvarade. Det finns väldigt lite information om min adoption och jag har egentligen inget namn mer än på någon handläggare. Även om det står i mina papper att jag bodde i en fosterfamilj i Korea innan jag blev bortadopterad, så finns inte deras namn antecknade någonstans vilket känns konstigt. Det är de som har gjort en beskrivning utav mig, vad jag gillade och hurdan jag var.

Hela min uppväxt har jag inte kunnat relatera till någon person utan mer fått veta att jag är ett hittebarn och som bott på barnhem. I mina papper finns ingen information eller namn på något barnhem och vad jag förstår så finns det inget dokumenterat i de papper som adoptionsbyrån har i Korea. Jag har som sagt var varit i kontakt med den adoptionsbyrån som hade hand om min adoption för att jag var nyfiken på om de hade någon information som jag inte har fått till mig. Det fanns inget mer än de papper som jag redan har vilket känns tråkigt för visst hade det varit roligt att få veta lite mer om min bakgrund.

Att vara adopterad är kluvet för ena sidan ska du vara tacksam över att du har fått det bra och andra sidan är du inte utseendemässigt svensk och hör hemma. Egentligen borde en som adopterad få mer hjälp med att vara adopterad.

Nu när det är mycket skriverier och adoptioner som inte gått rätt till så är det såklart en undrar över sin egen och vad det var som gjorde att jag blev bortadopterad.

Nu är det inte så att jag har haft en dålig uppväxt utan jag har haft bra förutsättningar med föräldrar som längtade efter sina barn. Jag har lyckats med mitt liv och är stolt över mig och min familj fast ändå finns det ett tomrum som inte går att förklara och som jag inte har uttalat högt någon gång, blir första gången här.

Den här resan känns fantastisk på många sätt, att jag ska få uppleva, känna och ta in mitt födelseland och dessutom tillsammans med min familj gör det extra perfekt på något vis. Min barns ursprung finns ju också i Syd Korea och jag är så glad att alla ville följa med på min livs resa. Mina barns partners kommer också att följa med och det är jag väldigt glad för. Det är tryggt att mina barn får ha med sig deras trygghet för det inser jag, att jag och Mats inte är de främsta för våra barn, även om vi fortfarande är viktiga.

Jag hoppas på något sätt att jag ändå ska förnimma och kanske minnas något genom att vara på plats i miljön med alla dofter och ljud. Det skulle vara häftigt om jag gjorde det.

Det jag vill med min resa är att ta in alla intryck som bara kan tas in, jag vill besöka ett barnhem, jag har tid med en socialhandläggare på den adoptionsbyrån som hade hand om min adoption. Jag vill även åka till DMZ en militär zon nära gränsen till Nord Korea och sedan vill jag såklart äta gott. Jag ska även försöka köpa en koreansk traditionell dräkt, Hanbok till mig som ett minne.

Mina barn ser fram emot maten så för dem är detta främst en matresa fast jag tror nog att de kommer att bli påverkade mer än vad de tror nu. Tänk att vi utseendemässigt kommer att vara normen fast ändå inte höra hemma, det kommer antagligen vara en surrealistisk känsla. Ja, som ni märker är mitt huvud fullt av tankar som far hit och dit.

En sak jag är säker på är att det kommer bli en upplevelse på alla plan och jag är tacksam att jag får dela den med familjen.

Jag avslutar inlägget med två bilder som är tagna i Syd Korea.

Kram från Hee-zin Lee (mitt namn som jag fick i Korea)