Godmorgon, till dig som tittar in här hos mig. Gårdagens inlägg glömde jag tydligen publicera så det fick jag göra nu på morgonen.

Här är det fortfarande mörkt, klockan är halv åtta och temperaturen ligger på 5,7 grader utomhus. Jag vaknade strax innan sju och idag hade jag ställt klockan på kvart över sju då jag och Marielle ska ta en morgonpromenad. Hon kommer till mig strax efter åtta efter att hon har lämnat av sin dotter vid ishallen.

Det ska bli trevligt att promenera och prata då vi inte setts sen vi gick på jullov.

Idag har vi inga direkta planer utan tar dagen som den kommer. Vi ska handla inför imorgon för lite speciellt och gott ska mannen och jag äta då det är nyårsafton. Det blir en lugn afton för oss två.

Jag ska se om jag kan sticka färdigt strumpan som jag började på igår. Det gäller att jag har tid på mig så jag avsluta på bra ställe i mönstret för att veta vad jag ska börja att sticka nästa gång. Jag är inte så van att jag kan se vart jag är bara på att titta på vad jag stickat.

Sedan tänker jag sammanfatta mitt år i bilder som jag har gjort föregående år. Det är lite trevligt att se och minnas året. Det brukar sluta med att jag har gjort en hel del trots att jag inte alltid tycker det.

Med tanke på att jag fortfarande är sjukskriven på 50% sedan en skidolycka i Österrike 2015 så har jag verkligen blivit bättre och bättre den senaste tiden. Jag är stolt över mig själv över att jag nu jobbar 50% på en skola där jag först arbetstränade. Denna arbetsplats har bidragit till att jag har kunnat bli bättre, jag har kunnat vara mig själv och lyssnat på min kropp. Acceptans och att lyssna på min kropps signaler har varit framgångsfaktorer även om det har tagit mig tid och år att komma hit. Mitt tålamod har prövats många gånger. Jag brukar tänka tillbaka på hur dålig jag faktiskt var för något år sedan, när jag hade huvudvärk nästan dagligen, yrsel, illamående och helt slut. Visst kan jag känna av dessa symptom ibland fast skillnaden är att jag inte behöver dagar på mig för att återhämta mig utan ibland kan det räcka med timmar eller som max att sova en dag. Det är helt fantastiskt om jag tänker efter för det är lätt att glömma att jag inte är återställd, vilket jag kanske aldrig blir och det känns ok. I början av min sjukskrivning tänkte jag bara att jag ville vara som förut fast under tidens gång har jag insett att jag inte kommer bli som innan utan det kommer att bli bra fast annorlunda då jag behöver tänka på min energinivå på ett annat sätt och planera mina aktiviteter om jag vet att det är mycket. Vilken personlig utveckling jag gjort som har varit bra för mig som personen Susann, att inte bara vara mamma och fru utan jag har tvingats att vara självisk vilket inte ligger i min natur. Nu är jag självisk fast på ett bra plan för att jag ska må bra. Jag säger som de flesta som varit med om något svårt att jag inte hade varit den jag blivit utan det ”svåra”. Ja detta får bli min sammanfattning över mitt mående som det är nu. Mitt mål är att kunna jobba 75% och idag känns inte det som ett ouppnåeligt mål.

Nu önskar jag dig en trevlig fredag, kram Susann 💜

Mina tankar den här morgonen går till när mitt liv 2015 tog en helt annan riktning än vad jag hade tänkt mig. En händelse som förändrade mitt liv och min familjs över en natt. Den 28 december 2015 händer det som gjorde att jag fick börja leva och tänka på ett annat sätt. Jag ramlade i skidbacken i Bad gastein i Österrike och ramlade så illa på min högra axel att jag inte kunde röra armen då läkaren i Österrike sa att den var ur led. I och med mitt fall blev det som en whiplash med mitt huvud som slog i marken med väldig kraft. Eftersom jag hade så ont i min axel så blev inte huvudet det primära utan jag fick starka tabletter och muskelavslappnande för min axel. Att jag troligtvis fått en hjärnskakning var inget som diskuterades utan jag fick mitella och en stödkrage.

Efter en veckas jobb så kom alla mina symptom, yrsel illamående och huvudvärk. Jag åkte akut in till sjukhuset för jag kunde knappt stå upp pga yrsel och på sjukhuset kräktes jag för att jag mådde så illa. På sjukhuset kunde de inte säga att det var hjärnskakning eftersom den första bedömningen gjordes i Österrike. Jag blev sjukskriven två veckor. Fast jag var väldigt dålig då jag inte kunde titta på tv, läsa böcker eller gå promenader utan att må illa och bli yr. Inte visste jag då att det skulle förändra mitt liv och begränsa mig som det sedan har gjort sedan olyckan.

Efter några månader där jag hattade fram och tillbaka från sjukskrivning, jobb max tre dagar innan symptomen kom igen fick jag till slut en läkare som sjukskrev mig på ett halvår för att jag skulle få möjlighet till att återhämta mig. Jag minns vilken känsla det var att inte känna mig stressad över att jag snart skulle kunna jobba igen. Jag gick hos fysioterapeut, psykolog och arbetsterapeut. När jag var hemma låg jag mest i soffan med en scarf för ögonen för att ta bort ljus och intryck och i öronen hade jag hörselproppar för jag var även ljudkänslig.

Jag har haft samma läkare nu ända till årsskiftet och det har såklart varit positiv för mig då hon har kunnat följa min resa sedan mitten av 2016. hos försäkringskassan har jag haft tur med mina handläggare som lyssnat på mig och som haft mitt bästa för ögonen. Det är jag väldigt tacksam för, för annars hade jag nog inte befunnit mig där jag är idag. Jag är en person som vill väldigt mycket och har alltid tänkt att det löser sig, bit ihop och det har varit mer nackdel för mig i mitt mående. Då har jag haft bra personer runtomkring mig som har kunnat bromsa mig. Min man har självklart varit en positiv stöttning på min resa tillbaka. Det är han som har påmint mig om alla små steg jag har tagit som jag ibland har haft svårt att se. Bloggen startade jag för att jag skulle kunna se min utveckling, en plats där jag kunde skriva av mig mina tankar och mitt mående. Nu har bloggen bytt fokus, inte samma fokus på min sjukskrivning och mitt mående utan nu är det mer en personlig blogg med fokus på träning, bad, familj och vänner.

I höstas bytte jag handläggare på försäkringskassan och genast märkte jag en skillnad mot tidigare handläggare. Han upplevdes mer rigid i sitt tänkande. Min läkare har gått i pension nu fast innan hon gick i pension tyckte hon att jag skulle söka sjukersättning och skickade in dokument för det till försäkringskassan. Det skulle innebära att jag inte behöver gå till läkare och sjukskrivas i omgångar utan bara kunna få sjukersättning så länge som jag behöver. Sjukersättning får en livet ut fast det kan brytas om förutsättningarna ändras. Nu har jag fått avslag från försäkringskassan angående sjukersättning så det känns sådär för nu måste jag när min sjukskrivning går ut den 22 mars gå till en läkare och får sjukskrivning på 50%. Då gäller det att jag får en läkare som lyssnar på mig nu för det syns ju kanske inte på mig att jag inte kan jobba heltid ännu. Detta gör ju att jag får en stress och känner mig orolig ju närmare jag kommer datumet då sjukskrivningen går ut.

Våren 2019 var en jobbig period för det var då jag blev uppsagd från kommunen. JAg har jobbat som förskollärare sedan 1993 och helt plötsligt var jag inte förskollärare längre. Inte visste jag att identiteten satt så djupt i arbetsrollen. Vem var jag nu när jag inte var förskollärare? Att vara i ett sammanhang är så viktigt, det fick jag verkligen bli varse om. Innan min uppsägning jobbade jag 25% tillsammans med en socialsekreterare i förebyggande teamet. Därefter fick jag hamna i samverkan mellan arbetsförmedlingen och försäkringskassan och då hamnade jag på Ability, en utredningsplats där det framkom att jag hade många svårigheter som skulle begränsa mig vid ett vanligt jobb. Det bestämdes att jag skulle få en arbetsplats där jag skulle kunna arbetsträna. Det var då jag av en slump fick se att Kalmars Centrumskola i en annons och när jag läste om skolan tyckte jag att det skulle vara en intressant plats att arbetsträna på. Det var en skola som tog emot barn inom autismspektrat och de barnen hade alltid intresserat mig på förskolan. Kalmar Centrumskola är en grundskola med år 5-9. Jag ringde rektor Märit och fick till en tid som hon och jag skulle träffas. Jag upplevde att det var ett bra möte och jag kände att det nog skulle finnas en chans för mig att arbetsträna där. Den 18 november 2019 var min första dag på Centrumskolan. Jag började på 25% och kände att det var alldeles lagom för mig. Jag blev lätt trött och mitt fokus var fortfarande ganska begränsat fast kände ändå att det var en bra plats för mig för eleverna har ju lite samma problematik som jag med att inte kunna ha fokus så länge. Arbetsplatsen gjorde att jag kunde utvecklas och mitt mående blev sakta bättre och sedan på våren 2020 höjdes mina timmar till 50& arbetsträning. Den första tiden var jag väldigt trött fast så tacksam över att jag hade fått chansen till denna arbetsträning. Jag märkte att skolan passade mig bra och i augusti 2021 blev jag anställd med lönebidrag på 50% vilket jag fortfarande har. Jag känner att jag har haft tur och skolan har gjort att jag har kunnat utvecklas i bra takt och mitt mående är bra. Jag har en tillhörighet som är så viktigt, bra kollegor och jag har känt mig inkluderad från min första dag. Jag är så tacksam att Märit trodde på mig och gav mig chansen. 💜

Nu hoppas jag bara att jag kommer få en läkare som lyssnar på mig när jag vill bli fortsatt sjukskriven på 50%. Så nu kommer jag vara lite orolig fram till dess.

Jag tycker det är bra att jag minns tillbaka för att verkligen se vad jag har gjort och att jag har tagit stora kliv framåt i min utveckling att komma tillbaka efter min fallolycka. Nu känns det ganska overkligt att jag inte har kunnat plocka ur diskmaskinen utan att dela upp varje lager och vila en timme emellan.

Tack till alla som stöttat och trott på mig, jag är så tacksam för att ni finns och har funnits i mitt liv. Jag hoppas ni vet vilka ni är. 💜