Tankar och funderingar 💜

Att åka till Sydkorea kändes som min livs resa och dessutom få ha min familj med mig gjorde allt det okända mindre skrämmande.

Jag har hela mitt liv känt mig annorlunda än familjen jag vuxit upp i. Vad det beror på är svårt att veta. Det känns som om kraven alltid har varit högre på mig som adopterad i samhället.

Nu när jag befinner mig i mitt födelseland inser jag att jag inte hör hemma här, jag kan inte språket även om jag ser ut att kunna det. Jag kan inte seder och vanor osv, vilket i stunden känns sorgligt.

Att lämnat ett DNA-test var mest att jag trodde att jag skulle ångra mig annars. Det är klart att det skulle vara roligt att få en matchning fast jag inser ju att chansen är minimal.

Det har blivit så tydligt att jag är den första i min familjelinje i Sverige och att min ensamhetskänsla är sann på ett sätt. Mina barn är de som troligen kommer föra min linje vidare. Vem är jag utan min familj?

Jag har alltid i hela mitt liv haft en rädsla av att bli lämnad, jag tycker inte om att vara själv i för långa stunder.

Jag vet att jag har många vänner runtomkring, bra kollegor fast trots det känner jag mig ofta ensam.

Den här resan har gett mig många tankar och funderingar kring arv och miljö. Ibland känner jag mig trasig inombords och vad ger jag mina barn då?

Tydligen blev det ett deppigt inlägg fast just nu känner jag mig bara ledsen. Sitter på stranden, klockan är 8 och tårarna rinner nerför mina kinder.

Strax ska jag hoppa i vattnet för att skölja bort all ensamhet och ledsamhet för att fånga den här fina morgonen och göra det till en bra dag.

Kram Susann 💜