Den senaste tiden har jag helt fastnat för Gems AI-genererade texter. Det har blivit mitt sätt att lära mig hur man ”promtar” (alltså hur man ger smarta instruktioner till en AI), vilket känns som ett perfekt sätt att hänga med i den digitala utvecklingen. Dessutom ska jag ärligt erkänna att jag hade hamnat i en rejäl idétorka med mina egna blogginlägg! Det här inlägget är alltså AI-genererat, men helt utifrån mina egna tankar, idéer och promtar.
Ett ämne som jag verkligen har velat lyfta är alla de olika ”tallrikar” som det just nu skrivs om runt om i vårt avlånga land, av både elever och lärare.
Själv är jag starkt kritisk till de här etiketterna som ges till eleverna. Men låt oss vända och vrida på tallriken och titta på problematiken utifrån olika vinklar.
Risken med att duka för en stereotyp
När vi snabbt placerar en elevs utmaningar på en färdig tallrik riskerar vi att sätta en etikett som klistrar fast hårdare än vi tror. Det finns en påtaglig problematik här:
- Det unika individperspektivet går förlorat: En elev med adhd, autism eller annan problematik är först och främst en individ, inte en diagnosmall. När vi kategoriserar svårigheter i fasta tårtbitar riskerar vi att missa de unika nyanserna och de specifika situationer där eleven faktiskt blomstrar.
- Låga förväntningars rasism: Om en tallrik visuellt visar att en elev ”har slut på energi” eller ”inte klarar av” vissa moment, finns det en risk att vi vuxna sänker kraven i stället för att anpassa undervisningen. Alla elever har rätt att utmanas och nå så långt som möjligt.
- Stigmatisering och självbild: Barn är experter på att läsa av oss vuxna. Om en elev ständigt får höra att deras ”tallrik ser ut på ett visst sätt”, blir det lätt en självuppfyllande profetia. Eleven börjar se sig själv som begränsad i stället för att se att det ofta är skolmiljön som brister.
Motargumentet: Varför tallrikarna faktiskt dukas fram
Trots riskerna finns det en anledning till att dessa modeller har blivit så populära. Det handlar sällan om att vilja stämpla barn, utan om att hitta akuta verktyg i en tuff skolvardag.
- Ett gemensamt språk: För en utmattad lärare, en orolig förälder och en elev som kämpar kan en visuell modell vara den första bron till samförstånd. Den kan avdramatisera det som känns övermäktigt.
- Avlastning av skam: Många elever som kämpar i skolan bär på enorma mängder skam och tror att de bara är ”dåliga”. Att se sina svårigheter visualiserade kan hjälpa eleven att förstå att det handlar om dagsform och energi, inte om brist på vilja.
- Från individ till miljö: Rätt använd kan en sådan modell flytta fokus från att eleven ”är problemet” till att visa hur kraven i miljön runt omkring måste sänkas för att tallriken inte ska svämma över.
Balansgången i klassrummet
Att arbeta i eller möta skolan innebär att ständigt navigera i gränslandet mellan att se individen och att förstå gruppen. Diagnoser och pedagogiska modeller ska vara kompasser som hjälper oss att hitta rätt anpassningar – de får aldrig bli till murar som hägnar in en elevs potential. Vi måste kunna prata om behov utan att reducera ett barn till en färg på en tallrik.
Vad anser du om detta? Hur ser det ut på dina barns skolor, barnbarns skolor, vänners barn eller kompisars skola?
Läs gärna denna krönika i Vi lärare.