Idag hade jag mitt uppföljningsmöte med arbetsförmedling, försäkringskassa, arbetsterapeut och rektor. Som jag skrev i morse så var jag låg eller rättare sagt är låg och mötet gjorde det inte bättre. Egentligen är det inget nytt som kommer upp på mötet. Det som kom upp var att de vill att jag testar lite fler arbetstider och att jag ska börja tidigare för att se om det gör någon skillnad för mig. Jag sa att jag inte tror det utan det är antalet timmar som jag är fokuserad som påverkar mig. Fast de vill att jag provar det en månad så det får jag väl göra då. Vi bestämde att jag fortsätter på 50% till vi har ett avstämningsmöte då även min läkare är med. Då vet jag att jag säkerligen kommer bli sjukskriven på halvtid och jobbsökande på halvtid och det stressar mig redan. Jag vet inte riktigt vilket jobb jag ska kunna vara på halvtid, fast jag får väl bara chilla och se vad som händer då. Det jag inte kan påverka måste jag försöka bara tänka bort. Under mötets gång blev jag bara mer och mer nedstämd så när mötet var över bröt jag typ ihop och fick sitta inne på Märits kontor ett tag innan jag kunde gå ut bland eleverna. Det jobbiga är att jag inte känner igen mina reaktioner och är oförberedd på mina känslor på något sätt. Jag är lite avtrubbad på något sätt.

Nu har jag skrivit av mig alla mina negativa tankar så nu är det framåt som gäller. Jag måste ändå se alla framsteg jag gjort även om det känns som jag står och stampar just nu.

Eftermiddagen tillbringade jag sovandes i soffan för jag var som vanligt trött. Jag hade hoppats att jag hade ork för att handla lite blommor till mina utekrukor. Det får bli imorgon, hoppas jag.

Ikväll har vi inte gjort något särskilt förutom att Mats haft sitt digitala rep med Månkören som han brukar ha på måndagskvällar. Vi kommer titta på Benjamins ikväll innan jag ska sova.

Jag hoppas ni haft en bra måndag, kram Susann 💜

Godmorgon alla fina vänner!

Jag har startat upp min dag och satt mig med datorn i knät i soffan och tänkte reflektera lite över mitt kommande möte nu klockan tio. Det är ett uppföljningsmöte med arbetsförmedlingen och försäkringskassan, för att se hur det går för mig på Centrumskolan. Egentligen skulle vi diskutera mina 75%, fast det kommer ju bli svårt eftersom jag inte klarade det så många veckor. Jag bromsade mig själv och är ju tillbaka på 50% vilket verkar vara det jag mäktar med i mitt liv. Även om jag vet att det inte är ett nederlag så känns det så i alla fall. Jag vet att det var det bästa för mig att bromsa fast ändå känns det ganska pestigt. Mitt mående har verkligen inte varit på topp det här året och jag vet inte vad det beror på. Ska jag skylla på pandemin, klimakteriet eller ovissheten som ändå finns hängande över mig och jag tror att det är en kombination av allt. Jag vet att jag har många signaler till att vara deprimerad fast känner mig ganska låst i den här situationen. Mitt humör är verkligen som en berg och dalbana och jag har svårt att hitta glädjen i det jag gör. Jag känner mig ganska avtrubbad och som om jag är på en annan plats och tittar på mitt liv som känns hopplöst på något sätt.

Jag vet att dessa tankar ökar inför varje kommande möte fast jag kan inte bara skylla på mötet för jag kände mig ”konstig” redan i början av januari. Jag känner mig bara konstig och alla känslor på samma gång och tårarna ligger alltid nära fast jag inte har något att vara ledsen över.

Oj, vilket deppigt inlägg det här blev. Jag får bara avvakta och se vad som händer på mötet och försöka hitta det positiva i mitt liv. Just nu känns det bara så tungt på något sätt…

Måste lägga in en bild i allt deppiga och en soluppgång får mig att känna tacksamhet och ödmjuk på något sätt.

Ny vecka borde innebära nya möjligheter och det är dessutom kortvecka och det borde ju få vem som helst glad. Idag har jag inga planer när jag kommer hem. Jag kommer antagligen hamna i soffan och somna för jag är ganska trött hela tiden.

Jag önskar alla en bra dag, kram Susann