Mitt mående 2019

Året 2019 var mitt mående verkligen djupa dalar och höga toppar. Året började ganska lugnt och jag upplevde mig starkare och starkare för varje dag trots att jag hade blivit uppsagd från kommunen i oktober föregående år. Jag kände mig förvånansvärt lugn, berodde säkert på all uppbackning jag hade från läkare, försäkringskassa och min samtalscoach. Fram till början av april var jag på socialförvaltningen på 25%, under min uppsägningstid.

I april fick jag börja på Ability, en utredningsplats genom arbetsförmedlingen. Det var då allt mitt mående började gå utför. Ju längre jag var där desto hårdare landade jag i kraschen, jag var inte redo för arbetslivet. Jag blev verkligen sämre, fick mina symptom tillbaka som yrsel, illamående och konstant huvudvärk. Det blev verkligen den svartaste perioden i hela min sjukskrivningstid. Allt jag trodde mig känna, krockade i att jag inte kunde göra många utav arbetsuppgifterna på Ability. Hade jag inte varit deprimerad tidigare så kanske jag blev det nu. Jag som alltid har varit den positiva personen, som alltid försökt se allting från en positiv sida föll och det rejält. Mina tanka var vekligen svarta, jag tror inte de hade kunnat bli svartare, jag började känna mig likgiltig inför det mesta…

Resan till Österrike i maj kanske var det som fick mig att se allt från en ny synvinkel. Där var jag inte den ”sjuka” Susann utan bara Susann. Jag tror så här i efterhand att den resan kom perfekt i tid för mig och Mats. Där kunde vi bara vara vi utan att någon direkt kände till vår historia. Jag tror det var skönt för oss båda.

Efter Ability blev jag sjukskriven på heltid igen då läkaren såg att jag behövde tid på mig att komma ifatt mig själv. Jag begärde samtal med en psykolog för jag visste inte vad jag skulle göra med mina svarta tankar.

Under semestern tog jag vara på tiden som jag hade fått, började springa mer regelbundet och fler gånger i veckan. Jag tränade på Malkars och reflekterade över mina samtal jag haft med Jon. Jag började använda mig av mitt mantra som jag och Jon hade jobbat fram. Jag gav mig själv tid att landa i mitt mående. Ordet acceptans har haft stor betydelse för mig att komma hit där jag befinner mig idag. Jag bestämde mig att jag skulle bli mer bejakande och våga mer vilket ledde till att jag tackade ja till att vara med i ReDOgruppen och i samtalsgruppen på Garvaregården.

I oktober hade jag hittat mig själv igen och var redo för att börja arbetsträna. Jag såg till att hitta en plats där jag kunde arbetsträna. Den 18 november började jag arbetsträna på Centrumskolan och har till den 17 maj på pappret. Det kan med stor sannolikhet förlängas vilket jag såklart hoppas på. Målet för mig är att komma upp i halvtid under tiden jag är där fast jag får ta det i min egen takt. Arbetsförmedlingen och försäkringskassan bromsar mig så jag inte är för snabb för vi vill inte få ett bakslag utan det ska vara hållbart.

Jag hoppas att 2020 blir ett jämnare år för mig i mitt mående. Nu kan det bara bli bättre och jag har de här åren blivit en annan människa, där jag har mer acceptans för vad jag känner och vad jag behöver för att må bra. Nu när jag tillåter mig att vara här och nu så vet jag att jag kommer att lyckas nå mina mål bara jag har tålamod och mod att bejaka mitt mående.

Jag önskar mig själv ett fantastiskt 2020