Mer tankar och funderingar

Vaknade innan klockan fem idag och kunde inte somna om. Nu när klockan är sex steg jag upp efter att ha försökt somna om. Den här resan ger mig mycket tankar, frågor och funderingar som jag nästan aldrig har diskuterat med någon.

Vad är en bra adoption? Många gånger som barn hörde jag utav andra att jag hade fått det så bra och mina ”mina riktiga föräldrar” säkert var fattiga. Detta att växa upp här i Sverige är så mycket bättre än ett barnhem som du troligen hade fått vara på annars. Jag förstår att när det handlar om adoption så vill ingen såklart att det ska finnas någon baksida utan det är lätt att glorifiera den insats en gör att adoptera och visst finns det en längtan efter ett barn i de som adopterar annars skulle det inte finnas någon marknad i adoption.

Jag vet att många adopterade har det jobbigt och svårt där statistik visar på ohälsa. Jag kan inte säga att jag tillhör dem. Jag har haft det bra, med föräldrar som längtat efter ett barn och jag har alltid känt mig älskad. Det är nu som vuxen jag kan reflektera över mitt liv och i och med min resa till Korea så väcks det mycket tankar. Jag har alltid sagt att jag inte själv skulle adoptera för att det inte känns rätt mot barnet som rycks från sitt arv och miljö. Visst hade jag önskat att människor hade varit mer öppen för en diskussion och att jag som barn och ungdom fått möjlighet till att vädra mina tankar kring att vara adopterad som barn och tonåring. Det är svårt att beskriva för samtidigt känner jag mig som svensk fast inte i alla sammanhang och jag bemöts många gånger utefter mitt utseende vilket många har svårt att förstå. Som adopterad är en legalt svensk fast inte alltid då någon i samhället antingen ”lägger sig över en”, särbehandla pga utseende mm.

Vem är jag? Det är inte alltid lätt att veta. Som barn kunde jag fantisera i min ensamhet kring min ”riktiga familj”. Jag har alltid känt mig annorlunda och jag vet att det är bara en känsla som jag inte riktigt kan förklara och vet såklart inte riktigt vad det beror på. I mina adoptionspapper finns inga namn eller något bevis på att jag har en annan familj och jag vet inte om det är bättre eller sämre. Jag tror det innebar att jag aldrig har kunnat hänga upp mig på några befintliga personer. Kanske vad det det i tonåren som gjorde att jag inte fick någon direkt identitetskris som jag vet att många adopterade får. Jag känner att jag alltid har haft en inre styrka till att vilja saker även om en alltid känt att en måste prestera bättre än alla andra. Det har legat ett osynligt högre krav i jämförelse till ”svenska”. Det gäller att sköta sig för annars får hela ens familj dåligt rykte. Som adoptivfamilj så vet alla vem en är i ett litet samhälle som Älmhult. Nu låter det kanske som jag är väldigt negativ till att vara adopterad och det skulle jag inte säga att jag var. Jag kanske har blivit mer skeptisk till adoption eftersom många adoptioner visat sig inte ha gått rätt till. Jag tror inte att det är många mammor som egentligen skulle ge upp sitt barn frivilligt.

I och med resan så känns det konstigt, för hade jag inte blivit adopterad så skulle det vara mitt land, min miljö och min kultur. Det känns lite surrealistiskt och hisnande på samma gång när jag tänker på det. Jag har alltid varit en person som reflekterat och alltid velat veta varför för att förstå. Det är väl därför som alla dessa tankar ploppar upp.

Jag ser fram emot resan med skräckblandad förtjusning för jag vet inte hur jag kommer att reagera när jag befinner mig i den Koreanska miljön.

Detta var mina tidiga morgontankar, kände att jag ändå ville skriva av mig dem.

Nu önskar jag dig en fortsatt trevlig dag.