Jag,  Resor,  Sjukskriven/Arbete

Tankar och funderingar 💜

Att Äka till Sydkorea kÀndes som min livs resa och dessutom fÄ ha min familj med mig gjorde allt det okÀnda mindre skrÀmmande.

Jag har hela mitt liv kÀnt mig annorlunda Àn familjen jag vuxit upp i. Vad det beror pÄ Àr svÄrt att veta. Det kÀnns som om kraven alltid har varit högre pÄ mig som adopterad i samhÀllet.

Nu nÀr jag befinner mig i mitt födelseland inser jag att jag inte hör hemma hÀr, jag kan inte sprÄket Àven om jag ser ut att kunna det. Jag kan inte seder och vanor osv, vilket i stunden kÀnns sorgligt.

Att lÀmnat ett DNA-test var mest att jag trodde att jag skulle Ängra mig annars. Det Àr klart att det skulle vara roligt att fÄ en matchning fast jag inser ju att chansen Àr minimal.

Det har blivit sÄ tydligt att jag Àr den första i min familjelinje i Sverige och att min ensamhetskÀnsla Àr sann pÄ ett sÀtt. Mina barn Àr de som troligen kommer föra min linje vidare. Vem Àr jag utan min familj?

Jag har alltid i hela mitt liv haft en rÀdsla av att bli lÀmnad, jag tycker inte om att vara sjÀlv i för lÄnga stunder.

Jag vet att jag har mÄnga vÀnner runtomkring, bra kollegor fast trots det kÀnner jag mig ofta ensam.

Den hÀr resan har gett mig mÄnga tankar och funderingar kring arv och miljö. Ibland kÀnner jag mig trasig inombords och vad ger jag mina barn dÄ?

Tydligen blev det ett deppigt inlÀgg fast just nu kÀnner jag mig bara ledsen. Sitter pÄ stranden, klockan Àr 8 och tÄrarna rinner nerför mina kinder.

Strax ska jag hoppa i vattnet för att skölja bort all ensamhet och ledsamhet för att fÄnga den hÀr fina morgonen och göra det till en bra dag.

Kram Susann 💜

6 kommentarer